Polisen får inte utföra sitt jobb!

Den senaste veckan har det varit ett enormt rabalder om hur polisen skall gå tillväga för att kunna utvisa utlänningar, vilka fått avslag på sina asylansökningar. Tusentals av dem vägrar nämligen att, efter noggrann prövning i domstol, lämna landet frivilligt. De väljer istället att gå under jorden och lever illegalt här, vilket ställer till stora sociala och ekonomiska problem.

Dessa s k "gömda flyktingar" kommer huvudsakligen från Mellersta Östern (Irak och Afghanistan) och Afrika (Somalia). Alla vet att folken från dessa utomeuropeiska länder har rätt karakteristiska fysionomier d v s de ser inte ut som svenskar. Det gör ju att polisen i första hand naturligtvis kontrollerar folk med dessa utseenden när de misstänker att de möter människor som skall utvisas. Hur skall de annars göra? Men när detta fullkomligt självklara sätt att arbeta på blir uppenbart för både invandrare från dessa länderna och svenska, politiskt korrekta, politiker  och journalister då blir det att sjuherrans liv.

Rasism, rasism, rasism - hojtar alla i doakör. Att gå efter utseenden är rasism. Men ingen ger något bättre alternativ för polisen utan alla vill att polisen skall sluta att "jaga" dessa stackars "papperslösa och utvisningshotade" - precis som om dessa människorna inte har något ansvar för sin egen situation. De betraktas tvärtom med en sanslös von oben-attityd. Man ser nämligen ner på dem som om de vore små oskyldiga barnungar, vilka till varje pris skall skyddas och omhändertagas av de goda till vilket pris som helst. Jag anser att denna överlägsenhetsattityd, om någon, är ett utslag av ren och skär rasism. Jag betraktar nämligen dessa människorna tvärtom som smarta gamblers, ty de har inte kommit hit för klimatets skull, eller hur? Utan de vet mycket väl att lyckas de att med alla stående medel (gömma sina identitetshandlingar och ljuga ihop snyfthistorier) få uppehållstillstånd i Sverige då är deras lycka fullkomlig. Det är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Ty det öppnar dörrarna på vid gavel till det världsberömda, svenska välfärdssystemet, vilket de så ivrigt åtrår. Och vem skulle inte göra det om man t ex var fattig och hade många barn i ett land som t ex Afghanistan? Jag klandrar alltså inte dessa utlänningar, som ofta tagit sig hit med hjälp av kostsamma smugglare, men jag avskyr de politiker och de massmedia som banar vägen för den här typen av invandring. Utan att skämmas har de dessutom länge hävdat att även denna typ invandring generellt är bra för Sverige och att landet på sikt tjänar på det. Det har de tydligen sett i sina mångkulturella kristallkulor och inga sakliga argument biter på den sanningen. Men de talar med kluvna tungor, ty samtidigt som de säger att man skall följa utlänningslagarna så motarbetar de samtidigt dessa lagar genom att hindra polisen i deras arbete  Ett makalöst hyckleri! Och man undrar när svenska folket äntligen skall vakna ur sin Törnrosasömn och protestera mot detta.

Ordmotord är tillbaka efter några års "time out".

 Bloggaren Bertelsköld ville vara anonym, men orkade inte fortsätta med bloggen och därför har den stått stilla några år. Jag, Lars Berglund, hjälpte Bertelsköld med sakliga uppgifter och skrev även under eget namn på bloggen. Nu har jag tagit över bloggen i mitt namn.

Kort presentation av mig själv:

Jag är docent i konstvetenskap, särskilt östasiatisk vid Lunds Universitet. Sedan flera år tillbaka pensionär, men skriver då och då konstartiklar för svenska och utländska specialtidskrifter såsom nu senast i Arts of Asia-s (Hongkong) mars-april nummer 2013. Jag har tidigare varit intendent på Östasiatiska Museet i Stockholm och har undervisat i, och gjort många utställningar om, utomeuropeisk konst vid olika museer och universitet.

 Men på Ordmotord kommer jag framför allt att skriva om aktuella politiska problem som Sverige brottas med just nu. Ty, jag har alltmer förstått att det är viktigast för mig under rådande omständigheter att hålla ett vakande öga på vad politiker och massmedia sysslar med i vår ny sköna värld.

Refuserad artikel

Hej och tack för artikeln.

Jag har dessvärre ingen möjlighet att bereda den plats utan tackar nej.

Mvh Carina Stensson, redaktör Brännpunkt





Här följer artikeln som blev refuserad.



Jesus Alcala skrev på Debatt (2010-08-29) en artikel under rubriken ”Med täckta ansikten kan vi inte mötas” Alcala beskrev på ett föredömligt sätt de problem som uppstår i vårt sekulariserade, moderna samhälle när muslimska kvinnor kräver att få bära heltäckande kläder i offentliga och andra miljöer.


När jag läste denna artikel kom jag osökt att tänka på den debatt som uppstod när en ung, muslimsk kvinna, i samband med en TV-intervju, vägrade att skaka hand med författaren Carl Hamilton. Det är klart att Hamilton blev förnärmad över denna oartiga provokation.(Newsmill 2008-11-04) ”Vem skall anpassa sig till vem”, undrade han och ansåg att folk bör ta seden dit de kommer. Och han frågade sig: ”Vad vill de? Finns det fler områden där olika religiösa minoriteter anser sig kränkta och diskriminerade om de inte får göra vad de vill. Gäller det också barnuppfostran, relationen man och kvinna, hierarkier på arbetsplatsen, bestraffning av oliktänkande?” Ja, man kan ju undra vad vi har att vänta oss i denna nya, sköna värld eftersom flera framträdande representanter för muslimerna i Sverige vid flera tillfällen krävt att de skall få använda de muslimska sharialagarna istället för våra lagar.


Ett annat fall som upprört många gäller en 28-rig muslimsk man. Han vägrade nämligen att ta en kvinnlig chef på arbetsförmedlingen i hand när han sökte en praktikplats. På grund av detta fick han inte praktikplatsen. Och hans ekonomiska ersättning drogs in. Mannen åberopade då att han inte tog främmande kvinnor i hand av religiösa skäl. Han ansåg sig diskriminerad och vände sig därför till diskrimineringsombudsmannen, DO, som i sin tur krävde100.000 kronor i skadestånd för mannen. I våras fick han ett skadestånd på 60.000 kronor från arbetsförmedlingen.


Nyligen anmäldes även en överläkare på Lunds Lasarett för diskriminering. En muslimsk kvinna påstår nämligen att läkaren blivit rasande när hon vägrat att ta honom i hand vid ett sjukbesök. Hon påstår att läkaren tvingat henne att skaka hand med honom. Fallet är nu uppe hos DO.


För många år sedan var jag inbjuden att bo hos en japansk vän i staden Kyoto. Min japanske väns pappa och mamma bodde också hos sonen vid tillfället. När jag anlände flyttade mamman till några släktingar, men pappan stannade kvar. Jag var då medveten om att japanerna av hävd inte heller tar varandra i hand när de hälsar på varandra. Istället håller de armarna intill sidan av kroppen och bugar. Men detta sätt att hälsa på är inte kopplat till några religiösa föreställningar. Ty, när de hälsar på utlänningar tar de lika gärna i hand.


Nåväl, på kvällen första dagen satt sonen, pappan och jag och pratade. Sonen bjöd på danskt brännvin i dricksglas. Pappan var snart mycket påverkad. Han blev eldröd i ansiktet och stirrade på mig med en barsk uppsyn. Efter en stund morrade han fram något till sonen som jag inte begrep. Sonen svarade irriterat och jag undrade vad det gällde. Det är ingenting, sa han, pappa vill bara ha svar på en fråga som han undrat över länge. Bry dig inte om honom. Men han får gärna ställa en fråga till mig, sa jag. OK då, pappa undrar varför ni västerlänningar alltid tar varandra i handen när ni hälsar. Det svarar jag gärna på, sa jag. Vi hälsar med höger hand och låter den andre personen ta den. Det betyder att vi har fredliga avsikter, det är ett tecken på vänskap. Varför då, undrade pappan när sonen översatt vad jag sagt. Jo, vi sträcker ju fram vår svärdshand, svarade jag, och då förstår den andre att vi har fredliga avsikter. Pappan blev plötsligt nästan nykter och log förvånat med stora ögon och öppen mun. Han såg ut som om han drabbats av en stor uppenbarelse! Va, är det därför, ropade han högt många gånger på japanska - a so desuka, a so desuka! Sonen såg oerhört lättad och glad ut. Nu ligger du bra till hos pappa, sa han, för ingen har kunnat ge honom en vettig förklaring på denna fråga tidigare.




Nästa morgon när jag skulle gå på toaletten kom pappan springande och sträckte fram handen, good morning, good morning! När jag kom ner till frukost sträckte han fram handen igen och log vänligt – welcome, welcome! Sonen var nöjd. Jag var nästan accepterad som en medlem i familjen.


Nu undrar jag om någon förklarat för muslimerna som bor i Sverige varför vi tar varandra i handen och varför vi uppfattar det som en fientlig handling när någon vägrar att ta en framsträckt hand? Vi skakar hand när vi hälsar på en annan person, när vi tackar för något och när vi säger adjö. Det är en fredlig, social gest och kroppskontakt som varit, och är, grundläggande för den sociala samvaron i vår kulturkrets sedan tusentals år tillbaka. Det borde alla muslimer som kommer till Sverige bli upplysta om. Om vissa av dem ändå kräver att få behålla alla sina etniska och kulturella vanor med åberopande av religiösa skäl, oberoende av om de strider mot våra, då borde de överväga om det inte vore bäst att emigrera till ett annat land där deras krav inte ger upphov till allvarliga konfrontationer.




Jesus Alcala skrev att vi inte kan mötas med täckta ansikten. Men vi kan inte heller mötas utan att kunna ta varandra i handen.


Lars Berglund, docent