Hur får man paranoida makthavare att ändra sig?

Under de senaste 40 åren har det gjorts flera opinionsundersökningar varje år, vilka ställt frågor om svenska folkets inställning till invandring, invandrare och den förda invandringspolitiken. Alla dessa opinionsundersökningar har klart och tydligt visat att en majoritet av svenska befolkningen inte velat ha den typ av invandring som makthavarna tvingat på dem under lång tid. I Statistiska Centralbyråns ((SCBs) återkommande frågor var det t ex högst 9% av de tillfrågade som var positiva till att öka invandringen. Detta faktum borde väl leda till någon form av eftertanke hos riksdagspartierna. Men, ack nej, inte i Sverige. Istället för att följa folkets önskningar och minska på invandringen så har man gjort precis tvärtom. Ökningen är så stor idag att svenskarna i Malmö snart är i minoritet i sin egen stad.

 Med en intensiv, politiskt korrekt, propaganda, fylld av bristande information och rena lögner, har politikerna, ivrigt understödda av massmedia, försvarat denna invandringspolitik. På det mest ojusta sätt har man angripit alla som vågat kritisera utvecklingen. Trots att invandringen i huvudsak leder direkt in i socialbyråerna så påstår de ansvariga politikerna ideligen att denna folkvandring, som vi aldrig bett om, är lönsam för vårt land. Denna lögn har upprepats gång på gång under åren trots att regeringens egen utredare varnat för att förlusterna varje år varit i mångmiljardklassen. (Läs mitt tidigare inlägg på denna blogg!) Tyvärr är den nuvarande alliansregeringen lika diktatorisk och antidemokratisk när det gäller synen på detta som den gamla socialdemokratiska.

Det har t o m gått så långt att man medvetet fortsätter att göra om Sverige till ett s k "mångkulturellt samhälle". I en broschyr från Stockholms stad sade man för tio år sedan att Stockholm skall bli den första staden i världen som ska klara av en blandad befolkning från olika kulturer. Symbolen för detta var en regnbåge. Men detta önsketänkande innebär ju samtidigt att politikerna redan då var medvetna om att inga städer i världen hittills klarat av något sådant utan stora sociala och politiska problem. Det är helt otroligt att sådant kan fästas på papper utan att medierna reagerar! Gång på gång agerar svenska politiker världssamveten med FN som rättesnöre. De är tydligen övertygade om att så fort en person från Asien eller Afrika sätter ena foten på svensk mark, och får tillgång till vårt välfärdssamhälle, då blir de automatiskt ligga snälla och fogliga som vi svenskar är.

Men sanningen är faktiskt den att alla krig och konflikter i världen de senaste 50 åren har berott på att olika etniska grupper, ofta med  religiösa förtecken, inte kan, eller vill, samsas under samma tak. Åtminstone inte under tvång, vilket oftast varit fallet.  Muslimska fundamentalister är för närvarande på krigsstigen (jihad) mot allt och alla som inte passar deras tro. Det sker både i muslimska och ickemuslimska länder. Vi kan läsa om deras hänsynslösa mördande varje dag. Men svenska politiker tar uppenbarligen inte dessa uppgifter och erfarenheter på allvar. Nej, mot allt sunt förnuft gör de tvärtom för att visa för hela världen att vi är snällast av alla. De är nämligen övertygade om att bara vi är riktigt generösa och gulliga mot andra folk som vill bosätta sig här, då blir de lika gulliga och generösa mot oss. Det har t o m en socialdemokratisk minister sagt. Men, finns det då någon forskning som talar för att detta är en bra och hållbar strategi? Att just vi skulle vara utvalda att klara det som inga andra folk klarar? Nej, naturligtvis inte! Tvärtom! All forskning och all erfarenhet på området säger att mångkulturella samhällen är konfliktsamhällen med oöverstigliga problem. Det är bara riktigt starka diktaturer, sådana som t ex Sovjetunionen, som klarar av att hålla etniska och religiösa konflikter på mattan. Vi ser ju vad som hände när Sovjetimperiet föll sönder! Av den anledningen har t ex USA inte förklarat sig vara en mångkulturell stat. Det är bara Australien, Kanada och Sverige som gjort det! I USA kräver man att alla, oavsett vilka de är, skall lära sig konstitutionen och svära på att följa den innan man blir upptagen som medborgare. Sen får individerna tro på åsnor och grodor om dom vill.

Jag kom att tänka på detta, och mycket till, när jag läste debatten mellan Skånskan och Sydsvenskan. Den senare tidningen har länge varit maktens, och den politiska korrekthetens, sydligaste megafon. Så när Skånskans chefredaktör, Lars J Eriksson, talar sanning om läget och vill ha en förändring på invandringspolitiken då tar det hus i helvete. Sydsvenskans redaktörer, Heidi Avelan och Olle Lönneus, blir ytterst upprörda. Och de hävdar, som på räls, att invandring alltid varit lönsam. Därefter dyker Centerpartiets talman i migrationsfrågor, riksdagsmannen Fredrick Federley, upp som gubben i lådan i Sydsvenskan (20090810). Han angriper Skånskan med de vanliga politiskt korrekta slagdängorna, vilka jag nu hört till leda i 15 år. (Jag har skrivit lite om det i mina tidigare bloggtexter.)

För Federley, och hans partikamrater, är det precis som om världen stått stilla i alla dessa år. Vi skall fullfölja vårt ansvar, skriver han. Vilket ansvar? Har vi ansvar för alla världens folk och deras dumheter? Federley fördömer Skånskan eftersom tidningens ledarskribent vill att invandringen nu bör begränsas kraftigt eftersom den bara leder rätt in i socialbyråerna. Lyckligtvis fick Federley verkligen svar på tal av Lars J Eriksson i Skånskan (20090822)

Men var har Fredrick Federley fått sina verklighetsfrämmande idéer ifrån? Jo, jag tror att han tagit starka intryck av sin egen partiledare, Maud Olofsson. Hon tyckte för en tid sedan att vi gott kunde ta emot 100.000 nya utlänningar om året, helst från utomeuropeiska länder i Afrika och Mindre Asien. Det antalet motsvarar nästan tre städer av Landskronas storlek! Varje år! Jo, jag tackar jag. Skall Centerpartiet underhålla dem om de inte kan försörja sig själva? Nej, det problemet lämnar man till andra att lösa? Och varför bara hundra tusen? Varför inte tre, fyra hundra tusen? Och varför är just människor från utomeuropeiska länder så eftertraktade? Och när har vi fått nog? Finns det verkligen ingen övre gräns för vad vi tål? Och hur skall vi tackla den enorma anhöriginvandringen som blir följden? Skall vi även fortsätta att låta pensionerade föräldrar till de ”nya medborgarna” få komma in och leva här på våra skattepengar? ”Äldreförsörjningsbidrag” kallas det för med ett finare ord, som låter lite oskyldigt.

Samtidigt som arbetslösheten bland våra ungdomar nu är större än någonsin och förväntas bli ännu större propagerar Maud Olofsson för vi skall ta in hundra tusen relativt outbildade utomeuropeiska invandrare om året från kulturer som är mycket olika vår egen.  

Jag undrar varifrån Maud Olofsson fått denna vansinniga idé? Kanske från en av ”Palmes pojkar”, Anders Ferm, tidigare chefredaktör på tidningen Arbetet?  Han föreslog nämligen i en stor artikel (Arbetet 19881217) att vi skulle ”Befolka Sverige” så att vi skulle bli minst 25 miljoner invånare – alltså nästan en tredubbling av befolkningen! Han ville alltså att vi svenskar skulle bli en minoritet i vårt eget land! Inte undra på att Arbetet, sossarnas anrika tidning, gick i putten några år efter. Men det gjorde nog ingenting, ty, ändamålen helgade medlen. Och man kunde ju kompensera förlusten med Sydsvenskan utan att behöva gå in ekonomiskt!

Mer folk utifrån var en viktig kugge i socialdemokraternas framtidsplanering i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Det skulle stärka och säkra den egna regeringsmakten på oöverskådlig tid, ansåg man. Sagt och gjort, snabbt avskaffade man arbetskraftsinvandringen och började energiskt med den s k ”flyktinginvandringen”. Det gällde för sossarna att skapa en ny underklass i Sverige som var starkt beroende av sossarna. Därmed skulle man också få en ny väljarkår av ”fattiga från andra länder”. Tanken var att man på så sätt skulle kompensera för att en stor del av partiets traditionella väljare alltmer börjat rösta på de borgerliga partierna. De egna leden hade fått det för bra och ”förborgligats”, sa man. Bakom det svenska folkets rygg kläcktes med andra ord en riktigt ful folkomflyttningsplan. Det var helt i Olof  Palmes anda. Han är ju känd för att kunna göra vad som helst för att få behålla regeringsmakten. Och alla ”Palmes pojkar”, som varit med och kläckt idén, gjorde strålande politiska karriärer, både här hemma och i FN. Jan Eliasson var en av dem.

Kom ihåg att massinvandringspolitiken aldrig varit folkligt förankrad i ett allmänt val. Socialdemokraterna har ändå försvarat denna politik med näbbar och klor. Med den s k ”fria pressens” och ”den fria televisionens ” hjälp har man generellt stämplat alla kritiker av denna politik som främlingsfientliga, rasister och t o m som nazister. Många kritiker har blivit av med sina arbeten och flera har blivit utkastade ur sina fackförbund. Mona Sahlin och hennes gäng tycker att det är helt rätt. Det är just en snygg demokrati som dessa paranoida makthavare säger sig företräda.

Idag planerar man att satsa den jättelika summan av 10 miljarder på åtgärder för det arbetslösa i nuvarande lågkonjunkturen. Men det är ju en struntsumma i jämförelse med vad invandrarna kostar i bidrag varje år – minst det tiodubbla! Men dessa pengar tycks, enligt politikerna i riksdagen, inte ha något som helst med våra skatter att göra utan de tycks snarare regna ner som manna från himlen. 

Och nu sitter vi fast i sossarnas mångkulturella smet, med alla dess kostnader och sociala problem. Partiet tycks fortfarande tro att de etniska svenskarna ( Ja, vi är faktiskt bara en etnisk grupp bland alla andra. Det har sossarna bestämt i en regeringsproposition!) är blinda för det våld och de problem som alltmer sprider sig på många håll bland invandrarna i förorterna. Varenda dag läser vi om det i tidningarna. Varenda dag pladdrar de redan frälsta om dessa problem i TV-sofforna utan att nämna de verkliga orsakerna. Och varje dag matar medierna oss med den ena osannolika bortförklaringen värre än den andra.

Heder åt Skånskan som inte gjorde det!